Carlsfors - 100 år på Qvarnholmen
Det hela började med mäldetrång – bönderna hade svårt att få sin spannmål mald. Carl Engström satt som hemmansägare på släktgården Kärnebo i Fliseryds socken och såg en möjlighet att lösa problemet. Uppmuntrad av ett antal bönder i Långemåla församling köpte han våren 1829 av Sandbäckshult by en holme och ett betydande vattenfall i Alsterån, med ambitionen att där anlägga en tullmjölkvarn med tre par stenar. På en sådan kvarn skulle bönderna kunna få sin säd mald mot att avstå en del av mälden till kvarnens ägare. Holmen fick följaktligen namnet Qvarnholmen och Carl Engström började omgående anlägga en damm tvärs över Ålfiskeströmmen i Alsterån.
Planen stötte emellertid på patrull, friherre Adolf Rappe på Strömserum, som redan ägde tullmjölkvarnar i Ålem, hade invändningar. Carl Engströms bror, leg läkaren Jon Engström, ”Trädoktorn” kallad, kom till undsättning och anlade en mindre såg för att utnyttja vattenkraften och såga det timmer han kunde skaffa. Mot slutet av 1830-talet minskade behovet av att såga och bröderna ersatte sågen med ett tegelbruk, vars lerbråka drevs av vattenfallet. Den anläggningen motsvarade knappast investeringen i dammanläggningen och man undersökte möjligheterna för annan verksamhet. I början av 1832 gick Carl Engström till Kungl Maj:t med en ansökan om att få bygga ett järnmanufakturverk med årsproduktion på 300 skeppund, baserat på tackjärn från Bergslagen.
Bruket får sina privilegier den 1 april 1833 – men inget händer. Carl Engström tycker att konjunkturerna verkar bättre för ett stångjärnsbruk med en årlig produktion på 450 skeppund och ansöker om att få ändra det priviligierade manufakturverket till ett sådant, vilket beviljas den 17 juli 1837. I det sammanhanget ändrades också brukets namn från Qvarnholmens bruk – med bruksmärket Q – till Carlsfors bruk, dock med bibehållet bruksmärke.
Hemmansägare Carl Engström och läkaren Jon Engström kanske inte var de rätta industrialisterna och först när brukspatron Henric Otto Hebbe den 1 september 1839 köper en tredjedel av det ännu ej uppbyggda järnbruket startar byggnationen och den 25 januari 1840 körs stångjärnsbruket igång. Hebbe tar snart över hela bruket och bröderna Engström drar sig tillbaka. Redan under bruksåret 1841 kompletteras stångjärnsverket med ett manufakturverk i samma byggnad. I Alsterån finns nu fem vattenhjul: tegelbråka, husbehovskvarn, stångjärnshammare, blåsmaskin samt en stock för två spikhamrar och en knipphammare – även om tegelbruket inte används.
Produktionen nådde aldrig upp till den priviligierade nivån utan stannade de flesta åren på omkring hälften, 200–250 skeppund. En betydande del var grovsmide till kustens varv: ankare, skeppsknän och liknande. Mycket såldes också på Öland som även var en stor leverantör av det skrotjärn som kompletterade det tackjärn som köptes från Bergslagen.
Karta Kvarnholmen 1867
Carlsfors bruk hade ofta problem med att få fram de betydande mängder träkol som fordrades för driften, men det är svårt att avgöra om det är kolbrist eller marknaden som styr produktionen. Ägaren till Hornsö och Fogelfors, kammarherren Henric Otto af Harmens, påverkade också kolhandeln genom att stänga vägar och broar för koltransporter inom sitt revir i Handbörds härad.
Carlsfors 1900. Foto: Kalmar läns museum
Henric Otto Hebbe kvarstår som ensamägare under cirka femton år för att sedan, under vikande konjunkturer för järnindustrin, lämna bruket. Efter ett antal konkurser och exekutiva auktioner hamnar så Carlsfors bruk tio år senare hos Hornsö AB som återanvänder byggnaderna, med drifter, till en för tiden modern såg med två ramar för timmer flottat på Alsterån. Hornsö skogar gav grovt sågtimmer med toppdiametrar på mellan 20 och 60 cm. På ”fastlandet” norr om Qvarnholmen bygger man också en ny industribyggnad för tillverkning av träkomponenter för export.
I mitten av 1890-talet ersätts den gamla järnbruksbyggnaden med en ny fabriksbyggnad, innehållande en såglinje med två ramar för upp till 500 stockar per dag men också med utrymme för tillverkning av träkomponenter, främst till sockerlådor. ”100 man sysselsättes dygnet runt.” Såglinjen drivs fortfarande med vattenhjul kompletterade med turbiner för att generera ström till belysning med 100 lampor. Man bygger också en större virkestork i anslutning till såglinjen.
Belysning har alltid varit ett problem i sågverksmiljö där brandfaran med öppna lågor var uppenbar. Elektrisk belysning var naturligtvis ett stort steg mot högre säkerhet och 1897 installerar man en ångmaskin från den tyska firman Rudolf Wolf AG för att driva en likströmsgenerator och ge ström till erforderliga lampor. Utrustningen placerades i en egen tegelbyggnad som står kvar än i dag. Man kan säga att Carlsfors var i fint sällskap, samma företag levererade några år tidigare fem ångmaskiner för belysning av de Kungliga slotten i Berlin.
Strax efter sekelskiftet bestämmer sig Hornsö AB för att lägga ned sågen och sälja ut maskinparken. Året därpå beslutar Järnvägsstyrelsen att stationen ”Hornsö såg” på Kalmar–Berga järnvägslinje ska byta namn till ”Sandbäckshult”.
Sommaren 1905 säljer Hornsö AB den befintliga anläggningen till en grupp privatpersoner som avser att driva snickerifabriken vidare. Så blir det emellertid inte, ett par år senare river man ut den befintliga maskinparken och installerar en ny för tillverkning av slipmassa, driven av turbiner i Alsterån. Verksamheten, som får namnet Karlsfors träsliperi, Aug Melin & C:o, beräknas sysselsätta femton man. Barkade granstubbar bryts ner till en vällingliknande massa genom mekanisk bearbetning, formas och pressas sedan till ark. Årsproduktionen var i storleksordningen 450 ton papp.
Foto Nils Sandsborg
Verksamheten fortsätter i med- och motgång, 1925 går företaget i konkurs men fortsätter med ny ägare fram till den 12 juni 1932 då hela fabriksanläggningen brinner ned. 100 års industriell verksamhet på Kvarnholmen är slut.
Texten författad av Lars Järned som även utkommit med boken Carlsfors bruk: 100 år på Qvarnholmen, tillgänglig från Adlibris